Jesper Ahlin Marceta skriver på sin blogg ett försvar av monarkin som institution och passar på att ge den republikanska rörelsen en rad med tjuvnyp. Som före detta ordförande i Republikanska föreningen vill jag passa på att besvara vissa påståenden och rätta andra.
För det första menar Jesper att vi republikaner endast har en ytlig förståelse för vad ordet demokrati betyder. Han skriver att monarkin får en demokratisk legitimitet genom det faktum att den går att rösta bort. I formell mening har han rätt, monarkin kan tas bort genom en konstitutionell förändring, men att definiera monarkin som ”demokratisk” endast genom detta och sedan anklaga republikaner för att anamma en ytlig förståelse för konceptet framstår som direkt motsägelsefullt.
Den republikanska förståelsen för det demokratiska systemet utgår från att begreppet ”demokrati” som princip går bortom dess huvudsakliga beslutsfunktion. Vi menar att ”demokrati” utöver att vara ett majoritetsstyre också inbegriper en grundläggande princip om politisk jämlikhet, en jämlikhet som alltså saknas i en arvsmonarki. Det är det vi menar när vi säger att vi vill införa ett ‘fullt ut demokratiskt system’. Det är inget ”låtsasproblem”, det är en genuin föreställning och strävan.
För det andra anklagar Jesper den republikanska rörelsen för att vilja kapa svenskarnas band till historien, att vi vill frilägga samtiden så att den endast blir en serie av varandra oberoende händelser. Jag förstår ärligt talat inte vad han menar. Historien är aldrig färdig, lika lite som framtiden är given. Varje svensk är enligt Jesper en pärla på kungahusets tråd, för mig är Sverige större än en enskild institution. Monarkin kommer att leva kvar som en del av vår historia på samma sätt som asatron, ståndsriksdagen, och unionen med Norge. Historia skapas nämligen i varje givet ögonblick och är i slutänden något vi betraktar i backspegeln när vi fått distans till den.
Slutligen lägger Jesper ord i munnen på oss republikaner. Han säger att republikaner tror att svenskar kan länkas samman genom en president, och sedan avfärdar han prompt den idén. Problemet är bara att det endast är en fågelskrämma, det är blott genom bristande föreställningsförmåga som en sådan identitet måste förankras i en enskild person eller ämbete.
Jag tänker inte hävda att jag talar för alla republikaner, lika lite som Jesper talar åt oss, men personligen ser jag inte att det är enskilda personer, oavsett ämbete, som är den länk genom vilken det svenska folket kan eller ska bindas ihop. Snarare tror jag att en nation binds samman genom ett nät av historia och erfarenheter, samt att dessa aldrig är statiska.
När jag läser Jespers text framstår hans idé om den svenska framtiden som deterministisk, närmast defaitistisk. Jag menar att den historien aldrig är färdig, det svenska samhällsbygget aldrig är klart, samt att den svenska identiteten varit och är föränderlig. Monarkin är ingen naturlag och historien är aldrig slut.
